Tidigt upp på midsommarmorgonen för att fylla bilen med vad som behövs för lite segling som bland annat en ny grill och en massa mat samt det mest nödvändiga av allt, godsaker som chips och choklad. Vi kom inte riktigt iväg enligt planen men efter att packat båten, fyllt vattentanken och satt seglen på plats så la vi ut vid 10 tiden.

Vi fixade den onormalt krångliga utbackningen från båtklubbens absolut svåraste plats med endast marginella besvär vilket alltid är en lättnad 🙂 Snart därefter, ute på den första fjärden fattade vi beslut om att gå en stund för motor då vinden nästan var obefintlig. En stund visade sig i stort bli hela vägen till Fifång men med ett tappert seglings försök som avbröts efter att ha lyckats klara 100m på 25 minuter (eller så). 

Väl framme på Fifång lyckades vi få en bra plats vilket inte var allt för svårt då trycket från andra båtmidsommarfirare inte var allt för stort. Totalt var vi fyra båtar på samma strandrämsa men med ganska stort utrymme mellan varje, skönt. Resten av dagen flöt på med lunch, promenad och grillmiddag i strålande sol och pressande värme vilket nog kan anses som rätt perfekt midsommarväder i perfekt midsommarmiljö.

På lördagsmorgonen vaknade vi upp till ett lätt duggregn vilket är en rätt skön och rofylld upplevelse när man sover på en båt utan någon stress över att behöva komma iväg. Duggregnet avtog och övergick till klarblå himmel med nästan ännu mer pressande värme än dagen innan samt med ytterligare ett positivt element nämligen vind 🙂 Efter en alltid välsmakande båtfrukost började vi packa ihop för avfärd.

Hela vägen hem blev vad man kan kalla för perfekt. Seglen åkte upp snabbt efter avfärd och stannade sedan uppe tills det var dags att angöra hemmabryggan. En hel dag med stadig vind som höll sig från läns till slör, sol och en tingling som pendlade mellan 2-4 knop, bara att luta sig tillbaks, lyssna på P1’s sommar och styra dit man vill. PERFEKT 
På väg ut. Ingen vind och rätt mulet men varmt

Naturhamnen på Fifång, hon må vara minde men hon gör jobbet 🙂

Kväll i viken, kan det bli bättre!

På väg hem med vind i seglen

Äntligen är man fri från en långdragen förkylning som gjort att vi delat på soffnätter under en vecka. Ingen cykling tills idag då en timme på trainern fick fungera som comeback, nice så nu kör vi igen.

En vecka kvar till midsommar och förhoppnings vi firar vi den på fifång om nu den där skrämmande ön oaxen släpper förbi oss på vägen. Den ön vill man inte gå i-land på om man sett för många skräckfilmer med muterade människor så helt enkelt, går man i land på oaxen kommer man aldrig därifrån. Nej då, ön är ju känd för att lyxrestaurangen med samma namn från början låg där men den har också ett nedlagt kalkbrott som är rätt scary på natten.

Nu har vi pimat  Karin och Evas båt ”Tingeling”, ny motor och lite smått och gott så nu skall här kunna seglas samt lägga till utan att vi behöver vars livrädda för att motorn skall tjyvstanna i lägen där den helst absolut skall funka 🙂 Bara att hoppas på bra väder och lagom med vind så blir det här toppen.

 

 

Tiden går fort (många mil blir det), nu är det lite mer än ett år sedan den regniga dagen då vi gifte oss och ett år kallas tydligen bomullsbröllop och det måste ju firas 🙂

Igår promenerade vi ut på Djurgården för att bygga upp hungern inför ett besök på Oaxens slip och en brunch. Brunch och brunch, mer en lunch med ett par rätter var men gott som f_n. Deras krog har ju 2 stjärnor i Micheline guiden så bistron borde ju leverera vilket den gjorde, till den grad att man blir nyfiken på krogen men då får man först ha rikligt med framgång på aktiemarknaden samt bra tålamod och framförhållning då det verkar lite svårt att få bord. Hur som helst så har dom ju även middagar på bistron så där kan vi nog få bord med lite mindre framförhållning samt hamna på lyxfällan 🙂

Två flugor i en smäll. Igår var det ju även Stockholm maraton så efter burnchen fick vi se dom som tycker att 4,2 mil är en distans som skall springas. Det får stå för dom, jag står gärna och ser på.

Nu har vi slitit upp och ner, belönat oss med en öl eller två samt got mat och sedan tidigt i säng för att göra om det hela under 5 sköna dagar.

Första dagen fick bli med lite acklimatiseringscykling då vi skulle hämta cyklarna cirka 8 km från Deia (där vi bodde) vilket samtidigt blev premiären för det jag tjatat om nämligen bergscykling. Karin och jag trampade hem och brorsan som behövde bli av med en förkylning tog hem sin hoj med bilen.

Utsikt från huset i Deia den första morgonen

Dag två till fem gick i ungefär samma lunk. En god frukost och sedan upp i sadeln för att som minst varje dag cykla 5 mil. Olika rundor varje tag men med en sak som var säker nämligen låååånga uppförsbackar, lika långa nedförsbackar och väldigt sällan återhämtande plattåkning. Vi tog Mallorcas högsta topp Puig Major som innebar nästan en mils trampande uppför med en snittlutning på 5% men ibland brantare. En gemensam nämnare för nästan alla rundor var ett skönt väder (aldrig för varmt), perfekt asfalt och hyfsat gles trafik även om man då och då irriterades över bilister som inte vågar ta sig förbi men summa sumarum är att Mallorca är rena paradiset för landsvägscyklister.

Många höjdmeter, många serpentinsvängar och cirka 35 mil cykling blev det tillslut. För morsans del blev det ett antal mil vandring i ett rätt så krävande landskap så lätt att imponeras.

Cyklister (Karin och brorsan i motlut)

Hyrcyklarna, Trek Emonda SL6 som helt klart får + i betyg

Våran uteplats

Port de soller där vi hyrde cyklarna

En del av vägen upp till Puig major, bilden tagen från nästan den högsta punkten

Toppen på Puig Major men dit gick inte att cykla för det var militärt område.

Under en biltur på ön och ovanför molnen

Typisk utsikt från ett lunchställe populärt bland cyklister

En väg vi inte cyklade men som jag absolut inte kommer att missa om vi kommer tillbaks

En cyklist till

Men det ser ut att få bli förmiddagscykling om man kikar på vädret.

Trist är ju att man reser från ett bättre och bättre väder hemma men….. I Årsta finns inga berg 🙂

Vi tog oss till startplatsen för 12 mila loppet Smackrundan men väl där kollade vi på varandra och när man ser en ovilja i samtliga tre personers uttryck så fattade vi gemensamt beslut om att lämna ”walk over”. 5,5 grader, 6 m/s kall nordanvind samt ett duggande är inte dom bästa förutsättningarna för osponsrade amatörer så in med cyklarna i bilen och raka vägen till Sollentuna för en god kopp kaffe var helt klart rätt melodi.

Snart sitter vi på cyklarna i 25 grader och med avslutande öl så vad är ett missat lopp i det stora hela 🙂 En vecka kvar till Mallis!

Tur är ju också att vi skaffat en trainer så benen fick trots allt göra rätt för sig med råge. Precis avklarat en virtuell Alp de’huez etapp där sista 1,4 milen bara går uppför med ett snitt på 7-8% motlut. Slog min förra (lite försiktiga) tid med 15 minuter och känner mig nöjd men med påtaglig värk i baksidan av låren men så skall det kännas när man tagit i.

fast utan att uppnå målen. Sluttiden blev 3h 4 min vilket i alla fall är 5 min bättre än förra året.

Perfekt väder, framskjutet startled och torra spår så förutsättningarna kunde inte vara bättre. Kanske kan man klaga på vissa kurvor där lösgruset var lite förrädiskt men sånt ingår ju i konceptet mountain bike.

Starten gick och som vanligt med ett högt tempo men jag tänkte att alla dessa mils träning borde hjälpa mig att hänga med. Kändes riktigt bra under den första milen med en bra snitthastighet men sen började dom många och brutala backarna. Det hela börjades med ett svidande i bröstet och ett jäkla tjippande efter andan vilket i sin tur leder till att musklerna inte syresätts och mjölksyran kommer snabbare och snabbare vid varje ökning i ansträgningsgrad men som tur är kommer det ju några kilometer med plattkörning då och då vilket gör att man kan öka kadensen, skaka loss benen och få upp farten på nytt men…….. Loppet innehåller ju mer än 1000 positiva höjdmeter så det dröjer inte länge för en det rasslar i växlarna och man igen trampar sakta uppför.

Jag höll i en ca tre mil men sen började allt kännas slitigt och det är trist när man veta att halva loppet är kvar samt att den halvan är ännu jobbigare, med mindre plattkörning men det är ju det här det går ut på. Bara att ställa in hjärnan på att känna efter mindre samt påminna sig själv om hur skönt det är när man väl cyklat över mållinjen.

Sista två milen är en transport sträcka där kroppen inte är villig till tempohöjningar utan allt går ut på att bita ihop uppför, bli av med smärtan i benen, vila nedför och sen göra om det igen.

Ett typiskt scenario är – man börjar trampa upp för en inte superlång men brant backe, man kommer upp på toppen och får några meter plattkörning då man kan vila benen, man cyklar brant nedåt och måste stå upp för bättre fartkoll och hoppas på att väl nere så får man behålla farten för lite mer plattkörning men…… när man väl ser botten på backen ser man också en funktionär som vevar armarna som en galning för att meddela brant kurva vilket gör att man fattar att där försvinner all fart från nedförskörningen och värre än så, efter 90 graders kurvan när farten är nere i nästan 0 km/h så börjar det genast bära uppför 🙂 Det är Lidingö MTB i ett nötskal.

Väl i mål skakade benen och det är en ny upplevelse för mig efter ett lopp och trots att jag bara nåde 25% av målsättningen är jag nöjd över att cyklat upp för alla backar (som går att cykla i) där många andra var tvungna att gå. Nästa år är man tillbaks men med mer backträning i benen. Bäst av allt var nog den goda middagen med rabarberpaj till efterrätt 🙂

Nu laddar vi om till Smackrundan nästa helg

Mina tider

 

 

 

Nu har man haft två hela cykelträningsfria dagar så nu är man sugen på att få ta i igen och vad är då bättre än ett lopp. Imorgon står man på startlinjen med ett mål.

förra årets tid var OK med tanke på att jag startade i absolut sista startled och hade en hel del folk framför mig vilket gör det svårt att hålla ett jämnt och bra tempo men detta år startar jag i led 3 så nu finns där inga ursäkter till att inte göra en klar förbättring. Ok kanske pollenallergin som har gjort sig påmind dom senaste dagarna.

förra årets tid

Och till det där målet. Jag vill förbättra förra årets tid med 20 minuter och om jag gör det kan jag placera mig topp 20 i min åldersgrupp (om man kollar 2015 års tider) och kan jag ta ytterligare 5 min är man i topp 10 (av över 200 förra året) så det vore coolt men högt uppsatta mål är svåra att nå så blir det hälften så får man vara rätt nöjd. Pollen är min backup ursäkt 😉

förra årets top 20 tider i åldersgruppen

Men….. Även om Lidingö MTB inte är ett tekniskt svårt lopp så suger det musten ur en. Dom lyckas ha en otrolig mängt uppförsbackar så även om start och mål är på samma höjd över havet är jag övertygad om att man cyklar mer uppför en nedför.

banprofil

Sist men inte minst, morgondagens redskap som inte sett så mycket action detta år men cykel som cykel, dom skall ju alla trampas för att gå framåt 🙂

Det är som under kalla kriget. Alla spionerar på alla och tillslut vet ingen vem som spionerar på vem.

Nya bilder på ytterligare misstänkt för träningsmani men denna filur är svårindentifierad då spionen inte utnyttjade nymodigheter som zoom men vad man tror är att personen i fråga smygtränar och försöker sätta dom sista milen innan några dagars vila inför Lidingö MTB som går av stapeln nu på lördag.

Väderutsikterna är stålande med lite vind och uppåt 22 grader. Undrar om det går att dra fördel av bländande vita ben för om meteorologerna har rätt blir det inte enbart ett lopp utan även kortcykelbralla premiär 🙂

Träningsmani har för första gången fastnat på bild. Unika smygbilder tagna.

Bild 1. visar ur den misstänkta smyger ut från in bostad med redskapet väl synligt i sin högra hand.

Bild 2. Här ser man hur den misstänkte reagerar på något vilket gör att vi nu via avancerad ”face recognition” teknologi nu är väldigt nära en klar identifiering.

Frågorna alla ställer sig. Varför gör man så här? vad är man ute efter?

Snart har vi svaren.