Måste det ju gå nedför. Vi startade med 5 km uppför och där är man rätt stark. Bra fäste men med några backar som krävde saxande i dom helt nygjorda spåren som ingen skidåkare hade rört innan oss. 10 grader kallt, blå himmel och väldigt lite vind gjorde hela vägen till toppen och vindskyddet med utsikt över mittåkläppen till en riktigt skön upplevelse.

Lite choklad inför nästa etapp mot Ramundberget och vi var på väg. I början skön böljande åkning och även där är jag stark men som sagt, det som går upp måste komma ner. Snart började dom branta backarna och jag blev Bambi på hal is, kunskapen att ploga var som bortblåst och jag kunde bara se på när Karin och Annika  försvan som två Kamikaze piloter på självmordsuppdrag. Hur som helst, efter ett par långbackar började tekniken göra sig påmind och snart satt vi i restaurangen på Ramundberget med lite kaffe. Hit var det totalt 16 km.

Dom sista 8 km var riktigt skön åkning fast vi fick kämpa för att få tillbaks värme i fingrarna men väl i mål i bruksvallarna kunde vi se tillbaks på en skön 24 km tur som innehöll allt man kan önska sig på ett par längdskidor.

imorgon blir det uppför igen

 

Tempurmadrasser i sängen, lite annorlunda vid första kontakten men fan så skönt när man värmt upp 🙂

Nu har vi börjat runda av dag ett som började med 11 km åkning i blandad terräng. Lite taskigt glid och mer blåsigt än utlovat men det är något speciellt med att dra fram i perfekta maskingjorda spår. Hem för lite lunch och sen till Funäsdalen för att storhandla så nu skall vi slippa den turen någo mer. Eftermiddagen fortsatte att vara blåsig men vi tog 6km åkning så nu efter middagen kan man känna sig nöjd.

Två krascher blev det. Man kan åka brant och stökigt på ett par slalomskidor men på ett par längdskidor är det en helt annan sak, det går ju inte att få stopp på det hela. Karin och Annika har inga problem, dom tar alla backar som om dom inte gjort något annat.

imorgon blir det mer turåkning än varvåkning som idag. Ryggsäck med mackor är det som gäller inför 13km till Ramundberget där dom första 5 km bär uppför. Skall bli skoj.

 

Det tar sin tid men det är det värt när allt väl är inpackat och man varvar ner med en öl efter en lång biltur. Toppenväder i stort hela vägen så inget att klaga på. En riktigt fin stuga uppe på fjällsidan gör ju inte saken sämre

Nu skall vallajärnet göra sin premiär, nytt glid skall på för enligt SMHI skall det bli klarblå himmel imorgon och enligt tjejen i sportaffären skall spåren vara fina och då gäller det att materialet är lirar i samma liga.

 

Paolo Macchiarini och hans plastrupar har givit mig en idé.

Vi har ju näringslivsmagnater som godiskungen, porrkungen, oligarker, bil och hästhandlare, ICA handlare mm mm men….

Åter till min idé. Jag hade tänkt att ta en vända till Karolinska, vifta med lite sköna CV’s och diverse tyska doktorstitlar (var någon på 80 talet som körde med dessa) för att presentera en underskattad och nästan bortglömt produkt i, ja just det ”plast”.

Jag skall presentera mig som Polo Mockasini och erbjuda en produkt som garanterat är testad på männsikor ”med gott resultat” och som kommer ge Karolinksa hög status inom arbetsmiljö då inga fler doktorer eller syrror kommer att halka. En win win situation som Karolinksa kan behöva efter att ha anställt läkare utan gränser, etiska gränser.

Mockasinkungen

Snart blir det bruksvallarna. Skall bli så nice att få glida runt i perfekta spår där det nog mest är ens egen förmåga som sätter gränser. Fick ju ett vallajärn i födelsedagspresent så med lite valla inköp borde man ha ganska bra förutsättningar att inte ens kunna klaga på materialet 😦

Som det ser ut nu är allt perfekt med ca 60cm snö i naturen och enligt SMHI fint och klart väder för det mesta. Kanske en aning kallt men….. Det finns ju inga dåliga väder, bara dåliga kläder. En tre fyra mil om dagen måste det bli och jag tar nog med slalompjäxorna om suget att köra på den ledden gör sig påmind.

 

Nope, inget träningsläger in the old mighty world wide web utan äntligen är det bokat. 3 x Weckman drar till Malorca för att köra cykelläger.

Något jag gått och funderat på ett tag är att cykla på Malorca. Om team Sky och några av dom andra topplagen i proffscyklingen årligen drar dit föt att träna så måste det ju duga 🙂 Vi har hittad ett litet hus i Deia på norra delen a ön, dvs där bergen ligger, ständerna är färre och partyturisterna kommer att lysa med sin frånvaro. En veckas cykling, sol, vandring och förhoppningsvis god mat kommer att göra en gott och jag längtar.

Dessvärre får Wilier stanna hemma för det blir lite för krångligt att släpa med sig cyklar så vi kommer att hyra från en av de många aktörer som finns på ön och får vi det jag försökt förboka så lär vi inte bli missnöjda.

 

 

 

 

Efter en hel vecka med rinnande ögon som måste bändas upp på morgonen så börjar soffan ta en allt för stor plats i ens liv, eller så kanske man kan byta till en mindre soffa som tar mindre plats… Hmmmm.

Hur som helst känns det som om den där cyklingen man gör genom att faktiskt röra benen upp och ner i någon typ av pedalrörelse är ett svagt minne som snart är utraderat 😦

Den riktiga cyklingen har blivit sekundär men jag har ersatt den med surfcykling. Surfcykling går ut på att man nerdar ner sig i youtube filmer från Tour de France, letar efter prylar till cykeln som gör att man blir snabbare (prylar tar en framåt) samt djupdyker i planeringen för den dagen då Italienaren Wilier som fortfarande står lutad mot väggen skall släppas fri för första gången.

Det senaste är conceptet ”nice bike nice rider” och då är det stil som gäller. Tur att internet handel finns för annars skulle det bli dyrt. Åka till Italien för en cykeltröja känns lite over kill. Lyxfällan nästa!

Då har efter många veckors slit en sköldpadda kommit till. Inte vilken sköldpadda som helst utan en ettårsdags sköldpadda. Grattis Svante!

Och nu vet jag att Karin bemästrar virkning så en mössa vore inte ett fel 🙂

När cykling (cykel) blir konst då blir även jag kulturell.

 

Måste även slå ett slag för cyklingens riktiga hårdingar. Tour de France på den tiden en etapp kunde vara 50 mil, när stora delar kund gå på grus, när cykeln var gjord av stål, när något gick sönder fick man fixa själv. Notera att man släpar runt på extra slangar runt halsen.

 

Vakna klockan 6, nu är det brådis, skaka liv i Karin (hon var nog vaken) för här skall åkas gryningsskidor innan alla andra dyker upp. Efter en snabb frukost så kom vi iväg  och var framme i Rudans friluftsområde vid 07,30. Vi var inte först, där var två bilar varav en skulle åka därifrån vilket betyder att det finns hårdingar som är uppe ännu tidigare och får sina kilometrar i ljuset av en pannlampa.

Efter några minuter stod vi spåret redo för dom första stavtagen och i det läget finns det bara en sak i huvudet, ”låt det inte vara bakhalt”. Första delen var rätt platt så mest stakning men mitten delen av 1,7 kilometers slingan var lite kuperad och där skulle tekniken få bekänna färg. Det gick förvånansvärt bra med fungerande diagonalåkning och absolut inte bakhalt (för mig). Det var kul att komma ut och vi fick in 5 varv i ett riktigt fint maskingjort spår som vi helt klart åker tillbaks till om nu inte snön försvinner.