fast utan att uppnå målen. Sluttiden blev 3h 4 min vilket i alla fall är 5 min bättre än förra året.

Perfekt väder, framskjutet startled och torra spår så förutsättningarna kunde inte vara bättre. Kanske kan man klaga på vissa kurvor där lösgruset var lite förrädiskt men sånt ingår ju i konceptet mountain bike.

Starten gick och som vanligt med ett högt tempo men jag tänkte att alla dessa mils träning borde hjälpa mig att hänga med. Kändes riktigt bra under den första milen med en bra snitthastighet men sen började dom många och brutala backarna. Det hela börjades med ett svidande i bröstet och ett jäkla tjippande efter andan vilket i sin tur leder till att musklerna inte syresätts och mjölksyran kommer snabbare och snabbare vid varje ökning i ansträgningsgrad men som tur är kommer det ju några kilometer med plattkörning då och då vilket gör att man kan öka kadensen, skaka loss benen och få upp farten på nytt men…….. Loppet innehåller ju mer än 1000 positiva höjdmeter så det dröjer inte länge för en det rasslar i växlarna och man igen trampar sakta uppför.

Jag höll i en ca tre mil men sen började allt kännas slitigt och det är trist när man veta att halva loppet är kvar samt att den halvan är ännu jobbigare, med mindre plattkörning men det är ju det här det går ut på. Bara att ställa in hjärnan på att känna efter mindre samt påminna sig själv om hur skönt det är när man väl cyklat över mållinjen.

Sista två milen är en transport sträcka där kroppen inte är villig till tempohöjningar utan allt går ut på att bita ihop uppför, bli av med smärtan i benen, vila nedför och sen göra om det igen.

Ett typiskt scenario är – man börjar trampa upp för en inte superlång men brant backe, man kommer upp på toppen och får några meter plattkörning då man kan vila benen, man cyklar brant nedåt och måste stå upp för bättre fartkoll och hoppas på att väl nere så får man behålla farten för lite mer plattkörning men…… när man väl ser botten på backen ser man också en funktionär som vevar armarna som en galning för att meddela brant kurva vilket gör att man fattar att där försvinner all fart från nedförskörningen och värre än så, efter 90 graders kurvan när farten är nere i nästan 0 km/h så börjar det genast bära uppför 🙂 Det är Lidingö MTB i ett nötskal.

Väl i mål skakade benen och det är en ny upplevelse för mig efter ett lopp och trots att jag bara nåde 25% av målsättningen är jag nöjd över att cyklat upp för alla backar (som går att cykla i) där många andra var tvungna att gå. Nästa år är man tillbaks men med mer backträning i benen. Bäst av allt var nog den goda middagen med rabarberpaj till efterrätt 🙂

Nu laddar vi om till Smackrundan nästa helg

Mina tider